Stadsdirektör Minna Arve:

Enligt 132 § i Åbo stads förvaltningsstadga kan minst 23 fullmäktigeledamöter ställa en skriftlig fråga till stadsstyrelsen i ett ärende som gäller stadens verksamhet och förvaltning. Stadsstyrelsen ska besvara frågan senast vid det fullmäktigesammanträde som följer närmast efter att tre veckor förflutit sedan frågan ställdes.

Om det i samband med behandlingen av en fråga framställs ett förslag om att det ska tillsättas ett tillfälligt utskott för att utreda det ärende som avses i frågan, ska fullmäktige fatta beslut om detta. Något annat beslut får inte fattas med anledning av frågan.

Vid stadsfullmäktiges sammanträde 14.5.2018 ställde 43 ledamöter följande skriftliga fråga till stadsstyrelsen:

”Vi undertecknade ledamöter kräver att Åbo stads åsikt om vård- och landskapsreformen föreläggs Åbo stadsfullmäktige i skyndsam ordning.”

Allmänt

De centrala lagpropositionerna om landskaps- och vårdreformen behandlas för tillfället i riksdagen. Enligt nuvarande tidtabell ska beslut om lagarna fattas innan riksdagens sommarpaus. Antagligen kommer åtminstone den tidigare tidsplanen för förrättande av landskapsval i oktober 2018 att skjutas upp. För tillfället är avsikten dock fortfarande att ansvaret för att ordna tjänsterna övergår till landskapen 1.1.2020.

Åbo stad har från och med 25.1.2016 kommit med sammanlagt tio utlåtanden om lagutkasten om reformen. Utöver dessa har staden lämnat in ställningstaganden och i övrigt behandlat reformhelheten gällande den riksomfattande beredningen, enskilda lagpropositioner och den regionala beredningen. Vidare har stadens representanter deltagit i s.k. utfrågningar, ett enklare alternativ till remissrunda, som ministerierna har ordnat i samband med uppdateringarna av lagpropositionerna.

Stadens mest centrala utlåtanden är

• utlåtande om regeringens riktlinjer om grunderna för indelningen i självstyrande områden och om stegmärkena i social- och hälsovårdsreformen (Sfm 25.1.2016 § 8 och Ssn 1.2.2016 § 46)
• utlåtande om utkastet till regeringens proposition till landskapsreform och reform av ordnandet av social- och hälsovården samt till lagar som har samband med dem (Sfm 17.10.2016 § 169 och Ssn 7.11.2016 § 428)
• utlåtande om utkastet till regeringens proposition till lagstiftning om valfriheten inom social- och hälsovården (Sfm 27.3.2017 § 132 och Ssn 4.12.2017 § 540)
• utlåtande om kompletteringen av lagutkastet om finansieringen av landskapen (Ssn 3.4.2017 § 158)
• utlåtande om utkastet till regeringens proposition till lag om regionutveckling och tillväxttjänster (Ssn 24.4.2017 § 165).

Dessutom har Åbo stad tillsammans med stadsregionens kommuner avfattat ett ställningstagande enligt vilket man utgår från att de uppgifter som kommunerna i Åbo stadsregion för närvarande ansvarar för inte överförs till landskapets verksamhetsområden förutom när det gäller ordnandet av social- och hälsovården (Ssn 7.11.2016 § 438).

Vid beredningen av utlåtanden och ställningstaganden har staden samarbetat tätt med de sex största städerna i Finland. Städernas synpunkter har varit mycket enhetliga, och utöver de egentliga utlåtandena har städernas stadsdirektörer och borgmästare utarbetat flera gemensamma ställningstaganden till städernas synpunkter om beredningen av lagarna.

När det till exempel gäller C21-nätverket, som består av de 21 största städerna i Finland, anser Åbo att lagberedningen har varit splittrad och konsekvensbedömningarna bristfälliga. Åbo stad har förhållit sig mycket kritisk till centrala element i propositionshelheten.

Trots det som konstaterats ovan anser Åbo stad det motiverat och viktigt att organiseringen av social- och hälsovården bereds i högre strukturer än den kommunala. Staden har meddelat att den förbinder sig till en sådan beredning. Ur de stora städernas synvinkel borde de självstyrande områdena (landskapen) till och med vara betydligt större än vad som nu föreslås för att reformen avsevärt skulle förbättra den nuvarande strukturen, eftersom städernas befolkningsunderlag och servicevolymer redan i nuläget ger möjlighet att integrera både vårdtjänster och andra tjänster på ett invånar- och kundcentrerat sätt.

Social- och hälsovårdsreformen

Den klart viktigaste uppgiften som planerats för landskapen är att svara för ordnandet av social- och hälsovården. Som helhet syftar vårdreformen till att minska hälso- och välfärdsskillnaderna mellan de olika befolkningsgrupperna och stävja kostnadsökningen som förorsakas av tjänsterna med tre miljarder euro före 2029. Syftet med valfrihetslagen som ingår i reformhelheten är att främja social- och hälsovårdskundernas möjligheter att välja tjänsteproducent, förbättra tillgången till tjänster samt tjänstekvaliteten och att förstärka incitamenten för en kostnadseffektiv verksamhet och kontinuerlig utveckling inom servicesystemet.

Åbo stad anser att tjänsterna sannolikt kommer att koncentreras till tillväxtcentrum där det finns tillräcklig efterfrågan på tjänsterna. Därför förverkligas valfriheten sannolikt endast begränsat på landsbygdslika områden. Situationen avviker dock inte väsentligt från nuläget, eftersom det redan nu tillhandahålls mera såväl offentliga som privata tjänster i städerna än på landsbygden. I teorin förverkligas valfriheten i hela Finland, men ett villkor för valfriheten är att kunden vid behov måste söka den valda tjänsten utanför den egna hemkommunens gränser.

Enligt propositionen med förslag till valfrihetslag bildar de offentliga tjänsterna inte längre en strukturmässigt enhetlig helhet. När det gäller de förebyggande tjänsterna framkommer strukturell spridning av tjänsterna kanske tydligast inom tjänsterna för barn och unga. Enligt lagpropositionen faller studerande- och skolhälsovården utanför valfriheten. Inom barnskyddet ska det största ansvaret axlas av affärsverket. Vid social- och hälsocentraler har man dock uppmuntrat till ett arbets- och verksamhetssätt i enlighet med familjecentralsmodellen. Risken för att tjänsterna för barn och familjer splittras är stor.

Utöver tjänsterna för barn och unga uppstår eller kvarstår spridning av tjänster för personer i arbetsför ålder. En betydande del av de arbetsföra omfattas även i fortsättningen av företagshälsovården som blir ett parallellt system till valfrihetssystemet. De parallella systemen ger i praktiken upphov till en dubbel ersättningsgrund för företagshälsovårdens kunder, en ersättningsgrund för social- och hälsocentralerna och en för företagshälsovården.

Lagstiftningen som sådan garanterar inte landskapen goda förutsättningar för att ordna tjänster. Hur bra man klarar av uppdraget att ordna tjänsterna beror på verkställandet av reformen. Många ärenden bereds fortfarande, vilket innebär att tidtabellen för reformens ikraftträdande är mycket snäv. Den snäva tidtabellen kan ännu bli ett problem på riksomfattande eller landskapsmässig nivå i synnerhet i de landskap där verkställandet av reformen kört långsamt igång och där utgångsläget för de offentliga social- och hälsotjänsterna är heterogent och utspritt.

Landskapens självstyrelse kan i högsta grad ifrågasättas. Detta kommer särskilt att synas vid avtalsförhandlingarna mellan staten och landskapet samt i landskapets finansiering, om det inte har en verklig möjlighet att påverka till exempel sina egna inkomster, endast hur det fördelar den finansiering som staten beviljar.

Statens revisionsverk anser att vårdreformens besparingsmål på 3 miljarder euro är orealistiskt. Enligt revisionsverkets rapport är det mycket svårt att bedöma vård- och landskapsreformens ekonomiska verkningar. Enligt rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken framkommer det inte av lagpropositionerna hur man kommit fram till reformens besparingsmål och inte heller hurdana verkningar man förväntar sig på den offentliga ekonomins hållbarhet på lång sikt.

Landskapen och deras uppgifter

En ny förvaltningsnivå, dvs. landskap under statens direkta ekonomiska och operativa styrning, skulle permanent ändra verksamhetslogiken i den offentliga förvaltningen i Finland. I och med reformen lär det uppstå en bestående diskussion om utvidgandet av landskapens uppgiftsområde. Dessutom skapar reformen en spänning mellan kommunerna och landskapen eftersom dessa tävlar om samma resurser.

Lagpropositionerna känner inte alls till de stora städerna eller stadsregionerna och inte heller deras centrala betydelse för konkurrenskraften och välfärden i Finland, utan antar att alla landskap och kommunerna inom deras områden motsvarar varandra. Lagstiftningen borde trygga och möjliggöra de stora städernas och stadsregionernas roll som motorer för hela Finlands livskraft, tillväxt och nationella framgång. I samband med landskapsreformen skulle det vara möjligt att utfärda bestämmelser om de stora stadsregionernas särskilda ställning, vilket tillåter dem att ta ansvar för vissa uppgifter som planerats för landskapen.

Anteckningarna om landskapets uppgifter är otydliga och bidrar till att skapa överlappande strukturer i synnerhet när det gäller utvecklingen av näringslivet och innovationsmiljöer. Ett direkt avtalspartnerskap mellan staten och de stora städerna är synnerligen viktigt även i fortsättningen och i ärenden som gäller markanvändning, boende och trafik, tillväxt och livskraft ska städerna ha entydig beslutanderätt. Vidare ska ordnandet av företags-, arbets- och näringstjänster samt främjandet av integration i regel skötas av städerna.

Räddningsväsendet ska organiseras i fem specialansvarsområden. Om detta inte lyckas, kan ansvaret för räddningsväsendet inte överföras till landskapen. I fråga om de stora stadsregionerna knyts räddningsväsendet centralt ihop med säkerställandet av säkerheten och riskhanteringen.

En mekanisk överföring av landskapsplaneringen till det nya självstyrande landskapet kan inte godkännas. Överföringen skulle medföra att kommunerna inte längre skulle ens indirekt utöva bestämmande inflytande över landskapsplaneringen som har rättsverkningar för markanvändningen. Stadsregionernas framgång i näringspolitiken förutsätter att de även i fortsättningen har rätt till självständiga val i markpolitiken och planläggningen.

Reformens ekonomiska verkningar

Det är uppenbart att reformen har mycket allvarliga och vittomfattande konsekvenser i synnerhet för ekonomin i de växande städerna och områdena. Investeringsbehovet förblir oförändrat i de växande städerna och till och med ökar på längre sikt. I reformen ingår en betydande överföring av kommunala skatteinkomster till staten som innebär att den växande stadens investeringar i fortsättningen måste finansieras med under hälften av de nuvarande skatteinkomsterna och ökningen av skatteinkomster. Landskapen skulle inte heller ha ekonomiska möjligheter eller operativt mandat att delta i investeringarna. Däremot blir städerna allt mer beroende av statsandelssystemet.

I reformhelheten föreslås att 50 procent av fastighetsskatten beaktas i utjämningen av statsandelar som görs på basis av skatteinkomsterna. Att fastighetsskatten omfattas av utjämningen av skatteinkomster kan inte godkännas. Fastighetsskatten ersätter de utgifter som orsakas av de växande städernas investeringsbehov. Förslaget är särskilt skadligt i en ny situation där möjligheterna att finansiera städernas uppgifter kring livskraften minskar.

Finansministeriet har utarbetat kalkyler över reformens verkningar för kommunernas ekonomi, och dessa avviker betydligt från Åbo stads bedömningar.

För det första avviker uppfattningarna om grunden till kalkylerna, dvs. nuläget, avsevärt från varandra. För det andra antas Åbo kunna överföra större social- och hälsokostnader till landskapet än det i verkligheten är möjligt. Det är inte möjligt att lösgöra en kalkylmässig del av stadskoncernens gemensamma stödtjänster, utan en betydlig del av anpassningen av överlappande stödtjänster måste skötas av den kvarblivande kommunen.

För det tredje överför ministeriets kalkyler social- och hälsotjänster som befinner sig i ekonomisk balans bort från staden. Om detta blir av måste underskottet i stadens ekonomi, cirka 30 miljoner euro 2018, anpassas till de kvarblivande funktionerna. Ett särskilt tryck skulle uppstå inom bildningssektorn som motsvarar cirka 70 procent av den kvarblivande stadens ekonomi.

Den förändrade omvärlden i de växande stadsregionerna framhäver utmaningarna som reformen medför. Åboregionen är attraktiv, vilket bidrar till att befolkningsutvecklingen är starkt positiv. Befolkningsökningen ökar servicebehoven inom alla sektorer, något som i sin tur ökar stadens utgifter samtidigt som ökningen av skatteinkomster till följd av utgiftsökningen skärs ner. Å andra sidan faller potentialen att anpassa social- och hälsotjänsterna bort från stadens urval av åtgärder.

Den allmänna finansieringen som staten beviljar landskapet används i huvudsak för social- och hälsotjänster och s.k. tillväxttjänster. När det gäller uppgifter som överförs från staten har betydande inbesparingar inriktats särskilt 2016 och 2017 på närings-, trafik- och miljöcentralernas anslag, som kommer att finansieras från landskapens allmänna finansiering, och tryggandet av skötseln av uppgifterna har krävt flera koncentreringslösningar. När uppgifter överförs till landskapen behövs fortfarande koncentreringslösningar för att en stor del av uppgifterna ska kunna skötas på ett framgångsrikt sätt. Om den konkreta skötseln av uppgifterna sprids till alla behöriga aktörer (18 landskap) skulle kostnaderna för skötseln av uppgifterna öka i förhållande till nuläget.

Därför är det skäl att oroa sig också för finansieringen av andra verksamheter än social- och hälsovården och räddningsväsendet i landskapen. Under de kommande åren riktar sig ett anpassningsbehov på tre miljarder euro till landskapen och det förutspås att även volymerna för andra funktioner som omfattas av den allmänna finansieringen tas upp för bedömning i denna situation.

Med tanke på befolkningsstrukturen, ekonomin, livskraften och konkurrenskraften är det ur centrala stora stadsregioners synvinkel sett ohållbart om landskapen fattar ekonomiskt och operativt oändamålsenliga beslut vid ordnandet av social- och hälsovården, något som i sin tur skulle återspeglas i finansieringen av landskapets övriga uppgifter. Också därför finns det starka skäl att på nytt överväga de stora städernas allt större roll i synnerhet vid ordnandet och genomförandet av tillväxt-, livskraft- och innovationshelheter.

Utveckling av regionerna och tillväxttjänster

I samband med beredningen av landskapsreformen har arbets- och näringsministeriet berett en reform av regionutveckling och tillväxtjänster. I reformen sammanförs de nuvarande arbets- och näringstjänsterna samt företagstjänsterna till landskapens tillväxttjänster och produktionen öppnas för konkurrens. Avsikten är att de nya landskapen i fortsättningen svarar också för regionutvecklingen.

I konsekvensbedömningen av reformen tas inte upp lagens verkningar på den kommunala verksamheten. Konsekvenserna för de regionala utvecklingsbolagen har bedömts endast med sikte på att de börjar producera tjänster som landskapet beställt. Lagens verkningar på strukturerna för dagens näringspolitik och samarbete i stadsregionen har inte bedömts för utvecklingsbolagens del och inte heller i övrigt.

I lagpropositionen föreslås bestämmelser om särskilda befogenheter för landskapen som överlappar uppgifter som städerna utför inom ramen för sina allmänna befogenheter. Det faktum att överlappningen av kommunernas allmänna befogenheter och landskapens särskilda befogenheter inte ses som ett problem i konsekvensbedömningen av lagpropositionen är en stor olägenhet som kommer att medföra problem vid verkställandet av lagen och i allmänhet vid utvecklingen av konkurrenskraften.

Med flerproducentmodellen som föreslås uppnås enligt Åbo stads bedömning inte de mål som uppställts i propositionen. Målen kan uppnås genom att möjliggöra stadens egen tjänsteproduktion vid sidan av den privata sektorn i alla situationer. Lagpropositionen brister i och med att ett sådant alternativ inte bedömts.

Ur Åbo stads synvinkel kan inget mervärde uppstå i att det föreskrivs om särskilda befogenheter för landskapen i sådana funktioner som staden inom ramen för sina allmänna bestämmelser redan ordnar i nuläget. Bestämmelser om ansvar och roller ska utfärdas med beaktande av resurstilldelning, verkställighetskapacitet och ändamålsenlighet. Detta ska genomföras så att man som ett alternativ till lösningen med ordnandet av tjänster på landskapsnivå möjliggör överlåtandet av ordnandet av tillväxttjänster till kommunen eller en samkommun genom ett avtal eller lagstiftning eller då kommunen eller samkommunen med tillräckliga färdigheter åtar sig ordnandet av tjänsterna.

Under beredningen av lagpropositionen om regionutveckling och tillväxttjänster fogades till motiveringsdelen idén om en s.k. alliansmodell med vilken man möjliggör sammanföringen av kommunernas och landskapens resurser för att uppnå gemensamma mål. Åbo stad anser att alliansmodellen motsvarar normalt upphandlingssamarbete som inte ändrar oändamålsenligheten vid uppgiftsfördelningen mellan landskapen och städerna. Vid tillämpandet av alliansmodellerna ställs man också inför utmanande tolkningskrävande situationer på grund av de avvikande föreskrifterna för uppgifter som grundar sig på landskapens särskilda och kommunernas allmänna befogenheter.

Den allmänna regionutvecklingslagen och den till sin natur mer operativa lagen om tillväxttjänster borde överhuvudtaget inte slås samman. Sammanslagningen stökar till rollerna och arbetsfördelningen mellan de planerade nya landskapen och städerna.

För de stora städerna är det viktigt att ett direkt förhandlingsförfarande mellan staten och städerna fungerar också i fortsättningen. Ett direkt avtalspartnerskap har varit ett centralt element vid förstärkandet av näringspolitiken och regionutvecklingen.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis anser Åbo stad att beredningen av den historiskt omfattande reformen har varit osammanhängande och splittrad på så sätt att helhetskonsekvenserna av reformen har varit mycket svåra eller rentav omöjliga att bedöma. Den nya förvaltningsnivån och den kraftiga regleringen av den operativa verksamheten orsakar nya gränssnitt och river ner redan genomförda samarbetsstrukturer i stadsregionen.

En central del av Åbo stads och de andra stora städernas kritik mot reformen gäller inte reformens detaljer, utan väldigt grundläggande riktlinjer. Riskerna med reformen är stora, eftersom betydande problem ligger i strukturella lösningar i stället för detaljer som tämligen snabbt kunde åtgärdas.

Städernas betydelse som källor till den välfärdsmässiga och ekonomiska tillväxten kommer att förstärkas ytterligare oberoende av genomförandet av landskaps- och vårdreformen. Därför är det viktigt att städernas verksamhetsmöjligheter både i fråga om resurser och befogenheter tryggas i framtiden oavsett utfallet av de förvaltningsmässiga reformerna.

Stadsstyrelsens förslag

Stadsfullmäktige beslutar att anteckna stadsstyrelsens svar för kännedom.

BeslutStadsstyrelsen beslutade föreslå att stadsfullmäktige antecknar stadsstyrelsens svar för kännedom och konstaterar vidare att förslagshelheten gällande landskaps- och vårdreformen som behandlas i riksdagen inte ska godkännas.

Beslut i ärendet fattades med rösterna 5-9.

Vid omröstning med handuppräckning godkändes Pätäris ändringsförslag som understöddes av Lindfors. För ändringsförslaget röstade förutom dessa personer även Eklund, Toivari, Yrttiaho, Miikkola, Sundqvist, Hassan, och Vornanen.

För föredragandens beslutsförslag röstade Laivoranta, Ruohonen, Aaltonen, Vierimaa och Kattelus.

Stadsstyrelsens förslag

Stadsfullmäktige beslutar att anteckna stadsstyrelsens svar för kännedom och konstaterar vidare att förslagshelheten gällande landskaps- och vårdreformen som behandlas i riksdagen inte ska godkännas.

BeslutFörslaget godkändes.

Behandling av ärendet vid sammanträdet

Medan detta ärende behandlades återupptog ordförande Elina Rantanen sitt uppdrag som fullmäktiges ordförande kl. 21.39. Första vice ordförande Pentti Huovinen som skötte uppdraget som ordförande övergick till uppdraget som fullmäktigeledamot.